Dagen är snart slut...

Ytterligare en dag snart slut...
Sitter och väntar på att klockan ska slå 5 så jag får gå hem. Idag har jag varit och ätit lunch med min mor på kinarestaurang. Gott faktiskt..
Var och tittade på gummistövlar efter det. Hade fått ett tips om att det skulle finnas ett par snygga på Intersport. Men så f*n heller. Lika fula som alla andra gummistövlar.
Jag vill ha ett par svarta med högt skaft som inte riktigt ser ut som gummistälvar. Det skall mer se ut som ett par vanliga stövlar.
Jakten får gå vidare helt enkelt..

Ikväll skulle ju Söt på kryssning med en massa vänner. Gamla och nya. Dom skulle fira nån som fyllde år, kommer inte ihåg vem det var.
Jag kan inte släppa känslan av svartsjukan jag har nu. Bara för att han inte är upp över öronen förälskad i mig just nu pga av all stress och deprission så får jag för mig att han ska hitta någon annan och bara strula till det ikväll.
Jag vet att han inte är en sån person men man utgår ju alltid från sig själv och jag vet hur jag skulle kunnat hantera en sån här situation.
Eller jag skulle inte hanterat den. Det är det som är problemet. Risken skulle vara överhängande att jag skulle strula till det på kryssningen bara för att få lite uppskatttning och tro att jag skulle må bättre av det när man i själva verket bara mår sämre sen för då har man ju sårat någon.
Vi är ju faktiskt ett par nu..inte bara några som träffas lite då o då för att det är kul.
Vi har tillsammans bestämt att vi ska försöka fast han mår som han mår...så FAN ta honom om han strular till det. Jag vet inte vad jag skulle göra då???

Varför kan inte livet bara för en gångs skull gå åt det håll jag vill. Nu när jag äntligen gillar någon så ska det bli stora problem som inte jag kan styra.
Jag kan inte lösa hans ekonomiska bekymmer, jag har inte dom pengarna.
Jag kan inte lösa hans trötthet och deprission, det kan bara han genom att ta tag i allt. Det gör han nu men hur lång tid kommer det ta innan han mår som vanligt igen?
Kommer jag orka vänta så länge??
Just nu känner jag mig bara ledsen hela tiden. Det är som om det är slut mellan oss fast det inte är det.
Jag måste få känna mig attraktiv i hans ögon. Jag måste känna att han bara vill ha mig!!!!
Iallafall ibland. Just nu är det aldrig så utan mer som om att han bara står ut med mig för att vi sagt det. Jag vet iofs att han trivs att umgås med mig presic com jag trivs att umgås med honom.

MEN det har blivit så konstigt de senaste gångerna, jag vet inte om det beror på att jag tänker så mycket mer nu än förut. Innan var vi bara tillsammans och allt flöt på. Nu analyserar jag allt hela tiden. Hans rörelser, hans blickar, vad han säger osv.
Det går inte, jag blir tokig snart...
Dessutom är jag så sjukt k*t...det jag fick inatt var ju ett litet steg på vägen iallafall men inte alls som det ska vara. En snabbis där bara han blir nöjd är absolut inte vad vi brukar göra.
Det är en av hans enormt positiva egenskaper annars. Han ger sig inte förräns jag e helt nöjd och det är inte det enklaste.
Han är första killen jag har där jag kommer mer eller mindre varje gång vi har sex. Ovanligt!
Jag är inne på tankarna att göra ett uppehåll medans han mår så här. (hans förslag från början som vi båda sen avstyrde)
Bara för att få vara singel igen och ha sex med vem jag vill...det finns alltid nåt av exen man kan ringa och få det man vill av, inte lika bra som vårat men då skulle iallafall jag få uppskattning. Om än bara för stunden....
Fan, jag vet inte alls om jag orkar det här alls.....jag är självständig och har inte haft någon annan än mig och dottern att tänka på i 5 år nu. Så ska man helt plötsligt anpassa sig efter nån annan, nån annan som dessutom gör mig så osäker just nu.

I lördags fick jag ett ordentligt sammanbrott efter att jag hade skaffat barnvakt 3 dgr i rad och det hade kommit annat i vägen för honom varje kväll. På lördan hade vi verkligen bestämt att vi skulle träffas för att gå igenom situationen och bestämma vad vi skulle göra. Nej men då, halv 8 på kvällen skickar han ett sms om att han inte hann klart jobbet hos sin farbror och skulle stanna kvar där över natten. Då brast det totalt. Jag grät i flera timmar....har endast gråtit över en kille förut i vuxen ålder.
Jag vet att jag vill vara med honom, jag trivs som fan, jag vet att jag kan stå ut ett tag, men hur länge??
Jag måste ju samtidigt tänka på mig själv...jag börjar bli mer och mer deprimerad. Allt känns bara jobbigt hela tiden. Jag vill inte vara på jobbet, jag vill inte leka med dottern, jag vill inte träffa kompisar, jag vill inte festa, jag vill inte hålla ordning hemma, jag vill inte göra någonting.... (eller jag vill men är så nere så det blir bara tråkigt hela tiden).